En resa med klass - Chile och Brasilien

Resereportage, CET 2017

 

Förord

Jag, författaren av resereportaget, har funderat mycket över hur jag ska skriva detta för att det ska bli ett värde för alla att läsa. Jag menar, vi har ju alla varit tvungna att höra på en vän som har berättat om en “vild fest” som personen varit med om och artigt lyssnat på eskapaderna utan att kunna relatera mer än att vi också varit på fester. En anledning till att detta är outhärdligt att lyssna på är möjligen för att vi själva inte var där, eller för att den här typen av historier inte skiljer sig speciellt mycket åt. Jag har därför valt att läsaren får följa med på den här resan genom karaktären Niklas, som inte bara reser genom Chile och Brasilien med sin klass utan även genomgår en inre resa som gör att det inte är samma person som kommer tillbaka till Luleå. Min förhoppning är att detta gör reportaget mer värt att läsa och om du efter att du läst färdigt känner dig bedragen på denna upplevelse är jag säker på att du har slösat bort din tid på värre saker.

 

Prolog

Väntan är snart över och resan som vi alla har sett som någonstans långt i framtiden står och stampar på farstutrappan. Vi som studerar Väg- och Vattenbyggnad har alla hört talas om CET-resan, längtat, slitit tillsammans och snart ska vi äntligen bege oss iväg. Personligen är jag nervös över den här resan på grund utav ryktet från tidigare CET-resor till Sydamerika som säger att det var en lyckad resa eftersom enbart tre personer blivit rånade. Jag känner mig orolig eftersom jag i oftast inte rör mig utanför 50-skyltarna vid universitetsområdet och eftersom min samlade reserfarenhet sträcker sig inom de europeiska gränserna. Därutöver känner jag mig inte mindre lugn efter att ha blivit upplyst om alla sjukdomar som jag inte kan vaccinera mig emot. ZIKA-viruset till exempel. Efter en del självstudier på detta virus har jag lärt mig att en av dess effekter är “förändrad inlärningsförmåga”. Eftersom det inte framgick om det var en positiv eller negativ effekt kan jag ju alltid hoppas på det bästa.

 

CHILE

 

En sträcka motsvarade Treriksröset till norra Libyen

Chile är ett intressant land, ett land som sträcker sig 420 mil från norr till söder, men som i genomsnitt enbart är 20 mil på bredden. Det är ett land som mest är känt för att det är världens största producent och exportör av koppar (dock ligger inte världens största kopparfyndighet i Chile utan under New york – på grund av alla kopparrör under staden) och är ett land som ofta drabbas av stora jordbävningar. Vår vägvisare samt guide var Folke Bergström, han visade oss med en erfaren hand genom Chile och var en ovärderlig dörröppnare.

 

Santiago

 

Ingenjörer med känsla för jordbävningar

Chile är ett av världens mest jordbävningstäta länder och därför krävs mycket huvudbry för att kunna bygga hus som inte rasar när det titt som tätt skakar i berggrunden. Chile har historiskt varit med om flera stora jordbävningar och 1960 inträffade den största uppmätta jordbävningen i historien med en magnitud på 9,5 på Richterskalan. Det var därför spännande att ha möjlighet att besöka ett av de större ingenjörskontoren i Santiago (som heter VBM) och få en presentation av ingenjör Señor Ian Watt.

 

För att byggnaderna ska klara av de många och stora skalven i Chile konstrueras de efter en modell som kallas ”Fiskbenshus”, eller i konstruktionskretsar kallad: ”Chilenska hus”. Modellen bygger på att huskroppen konstrueras med tjocka skjuvningsväggar av betong som uppifrån ser ut som benstommen på en fisk. Den här typen av konstruktion är den vanliga vid höghusbyggen i Chile och trots att det även finns andra konstruktionstyper (vilka oftast kostar mindre) är detta den som folk i allmänhet uppskattar mest eftersom det sägs vara ”det enda som verkligen fungerar”. En följd av detta är att många människor i Chile ser det som ett säkerhetstest att kontrollera hur ljuddämpande väggarna är i lägenheten: ju mer ljudisolerad den är, betyder tjockare betong, vilket i sin tur innebär högre säkerhet.

 

Två andra konstruktionstyper som används för att jordbävningssäkra, är först att isolera byggnaden från marken med ”gummisulor” som tar upp delar av kraften och motverkar att den går in i byggnaden och skapar därför inte lika stora svängningar. Den andra metoden kallas för ”Tuned mass dumpers”, det förklaras enklast som en gigantisk kula som svänger i motsatt håll till jordbävningens svängning. Båda dessa tekniker reducerar enbart effekten från jordbävningen (de tar inte bort hela effekten) och sänker därmed kostnaderna för reparationer.

 

För att få en bättre bild av hur Tuned mass dumpers fungerade i praktiken gick vi tillsammans med Señor Ian Watt till en av skyskraporna som när den är färdigbyggd kommer heta: Cámara Chilena de la Construcción (Chilenska byggnadskammaren). Vi åkte högst upp där VBM hade placerat en ”Tuned mass dumper” i en arkitektoniskt tilltalande röd färg. Det här är en teknik som börjar användas mer och mer i världen och beräknas kunna reducera effekterna av en jordbävning upp till 30 %. Andra byggnader i världen som använder likadan teknik är Taipei 101 i Taiwan och Burj al-Arab i Dubai.

 

Framtidens Seismologi

Efter gårdagens besök på ingenjörskontoret var det spännande att idag besöka studiesättet Campus San Joaquín, vid Universidad Católica (Katolska universitetet) och träffade de studenter som drillades i världsledande seismisk forskning. När vi kommer dit möts vi av 60-tals design med mycket betong i de flesta campusbyggnaderna, med undantag för den fantastiska cirkulära byggnaden med en fasad helt i koppar (skänkt till universitetet av kopparindustrin). Efter en kortare genomgång av professor Diego López-García delas vi upp i två grupper beroende på vilken masterinriktning vi valt, en grupp för de i klassen som studerar konstruktion och en för de som valt bergmekanik.

 

Konstruktörsgruppen fick en vidare presentation av hur Chile jobbar för att jordbävningssäkra, det var välbehövlig repetition från gårdagens besök på ingenjörskontoret. Efter presentationen fick vi en rundvisning på universitets nybyggnationer där innovativ teknik hade används. Till skillnad från gårdagen när vi enbart hade sett den röda Tuned mass dumpern, hade vi idag möjlighet att se de isolerande gummisulorna när vi kravlade omkring i universitets krypgrund. För att byggnaden vid ett skalv inte ska skava emot runtomkringliggande element har det konstruerats ett glapp på ungefär 40 cm mellan bärande konstruktioner och grunden.

 

Bergmekaniksgruppen fick en rundvisning i ett museum över gruvdriften i Chile och fick uppvisat hur malm maldes. Färden gick vidare till ett laboratorium där halten mineral i olika tester provades, och det klargjordes vilka gaser som kunde skapades och tas till vara på. Rundturen avslutades på en av universitetets avdelningar för gruvdrift och en presentation över chilenska gruvor.

 

Antofagasta

 ”Ta mig till havet…”

Saltvattenlukten från Stilla Havet, logistiken, mulet väder och ett varmt välkomnande till de två besöken vid hamnarna Puerto Angamos och Puerto Mejillones. Vilket tidigare nämnts är Chile världens största kopparproducent och för att ha möjlighet att exportera detta dyrbara material behövs fungerande infrastruktur och logistik.

 

Besök vid Puerto Angamos, en relativt nybyggd hamn som länge enbart fokuserade på att exportera koppar och som nyligen utökat sin verksamhet till att även vara en hamn för import av utländskt gods. Bukten där hamnen ligger är vald med omsorg, eftersom den tack vare sitt vindskyddade läge enbart blir utsatt för ungefär 3-4 % oplanerade driftstopp, till skillnad mot andra hamnar i Chile som enligt vår guide ligger på ungefär 20 % driftstopp.

 

Vi fortsatte med den andra hamnen Puerto Mejillones. Till skillnad mot förmiddagens besök är det här en äldre hamn som förutom att exportera koppar även förädlar och skapar en högre koppargrad genom en svavelsyraprocess. Hamnen förbränner även gas för att skapa el till de många koppargruvorna längre in i ökenlandskapet. Det var beundransvärt att lyssna på hur företaget Puerto Mejillones (som är den största arbetsgivaren i trakten) tar ett stort socialt ansvar genom att finansiera den lokala ungdomsidrotten, i form av en balett- och tennisskola.

 

På vägen tillbaka från studiebesöket passade vi på att stanna till vid det fantastiska naturfenomenet La Portada de Antofagasta (Porten till Antofagasta), som är en triumfbågsformad klippformation vid kusten i Stilla Havet.

 

 

Calama

 

Gruvan

Vi for in i den ogästvänliga Atacamaöknen för ett studiebesök på världens största koppardagbrott: Chuquicamata (Gruvbolagets guide beskrev den som den största och enligt Wikipedia är det den näst största; oenigheten kan möjligen bero på olika perspektiv). Namnet ska härstamma ifrån de lokala indianstammarnas ord för spjutspets och platsen ska ha verkat som gruva i flera tusen år. Ett bevis på detta är mannen som 1899 hittades i ett hoprasat schakt – tester visade att han begravdes ungefär 500 år före dagens tideräkning.

 

Vi fick en rundvisning i gruvstaden som ligger bredvid, men som var tvungen att överges på grund av nya nationella regler för bebyggelse nära gruvnäring. Regler som tydligen fann det olämpligt för invånarna att bo i en stad där höga halter asbest från gruvan i kombination med vindbyar skapade asbeststormar längst gatorna.

 

Efter besöket i gruvstaden åkte vi in i dagbrottet och på grund av den höga höjden (nästan 3000 meter över havet) var det en dåsig stämning i bussen. Dagbrottet var gigantiskt och under nästa år planeras att övergå från dagbrott till gruvdrift på grund av för höga kostnader att bredda dagbrottet. Besöket avslutades med en rundtur i anläggningen där kopparen förädlades, det var en sen men välkommen insikt att kursen ”Kemiska Principer, 7,5 hp” inte var oväsentlig under vår studietid.

 

San Pedro

 

Ungefär som Island fast nästan syrefritt

Vi gick upp klockan 03:30 för att vara klara för avresa mot ett studiebesök vid gejsrarna som skulle gå av stapeln klockan 04:00. Dock hade det uppstått ett kommunikationsfel mellan hotellet (som bokade resan åt oss) och guiderna (som skulle ta oss upp till gejsrarna). De hade inte förstått att vi skulle vara så många. Åtta spanjorer som också skulle upp försvann med bussen som troligen skulle rymma oss alla, efter det hände ingenting på en lång stund. Vi fick ingen information förrän en större buss kom och hämtade oss – klockan 04:50. Ännu märkligare när den engelska guiden åkte med den tidigare gruppen och att vi (när vi väl kom iväg) fick den spansktalande. En svensk person som jag själv, som gärna viker mina pappersark kant i kant, fann det svårt att förlika mig med denna frånvaro av systematik.

 

När vi väl kom iväg på vår färd var jag en av många som snabbt somnade, utan att veta vilken “Rally-Kalle” som körde bussen på de snirkliga bergsvägarna upp mot vårt mål. Jag vaknade upp mitt i en kurva, jag såg berg, men ingen dal: jag såg döden. Mitt liv passerade i revy för mina ögon, fast tur nog hann jag inte komma till de mer trista akterna med all universitetsmatematik innan föraren lyckats parera kurvan.

När vi alla äntligen var framme var själva gejsrarna inte det häftigaste, det var helt klart att vara uppe på 4400 meters höjd – dubbelt upp mot Kebnekaise. Under besöket serverade guiden en frukost och på grund av att luften var för tunn kunde jag inte ta de entusiastiska löpstegen jag i vanliga fall brukar ta till dagens första mål (som idag möjligen var godare på grund av den höga höjden).

 

På vägen tillbaka stannade vi i bergsby (läs: tre närliggande byggnader). Det mest engagerande under färden tillbaka till vårt hotell var dock förarens teknik att med full kareta köra in i kurvor som rörde sig upp mot 180-grader och för att inte krocka med fordon som kom från andra hållet tutade han. Jag tror det var tur att vi inte mötte något fordon i dessa kurvor.

 

Närkontakt med den chilenska kulturen och landsbygden

Under eftermiddagen blåste det upp till en stickande sandstorm, men det förhindrade inte oss att göra ett tappert försök på vårt eftermiddagsschema som löd:

 

En kortare eftermiddagsutflykt till "Salar de Atacama". Först till den charmiga byn Toconao där vi bl.a. ser deras frukt och grönsaksodlingar och sedan besöker vi Sjön "Laguna Chaxa" med sina fantastiska Flamingos.

 

Vi gav oss därför ut i sandstormen i ungefär en halvtimme tills vi kommer fram till den helt folktomma byn Toconao, med en butik som hade likadana turistiga souvenirer som alla butiker i San Pedro. Vi såg inga grönsaker. Dock hade byn ett spännande bevattningssystem uppbyggt av en gammal kanal från floden, vilket resulterade i att varje bybo kunde bevattna sin trädgård utan att behöva bära eller pumpa.

 

Resan gick därefter vidare ut i sandstormen och det magnifika ökenlandskapet, men på grund av nämnd sandstorm var Flamingoparken stängd. Vår guide Folke tappade inte modet utan kom blixtsnabbt upp med ett nytt resmål, en by intill en av de många koppargruvorna som hade en “spektakulär pool”.

 

Sevärdheten verkade ligga på andra sidan av Atacamaöknen och efter en och en halv timme i bussen kom vi fram till vårt mål. Trots att den spektakulära poolen var målet, var det mest medryckande de många svarta flaggorna som vajade i byn. De symboliserade byns motstånd mot att den närliggande nedlagda gruvan skulle starta upp igen och förstöra grundvattnet. Det skulle vara intressant att komma tillbaka i framtiden och se hur det gick.

 

Efter tio minuter åkte vi tillbaka mot San Pedro och tog en snabb senväg för att åka till Valle de la Luna (Månens dal), efter några felkörningar, kom vi fram och upptäckte att vi inte kunde komma in på grund av sandstormen. Efter att ha sett mycket av Atacamaöknen, kom vi äntligen hem till hotellet.

 

Sammanfattningsvis var det efterlängtat att under en eftermiddag få möjlighet att komma ut och i verkligheten se den chilenska kulturen och landsbygden.

 

Besöket vid anläggningen som ger ljus åt universums mörkaste platser

Ett efterlängtat besök på Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) blev i sista stund förändrat på grund av ett underhållsarbete. Många av oss hade sett fram emot att åka upp till parabolerna som är lokaliserade på över 5000 meter, det blev istället ett spännande besök vid deras kontor 3000 meter över havet.

Besöket var väldigt intressant men vi i gruppen av Väg- och Vatteningenjörer hade möjligen inte de mest relevanta frågorna till dessa världsledande forskare inom astrofysik. Det blev mest spjutspetsjournalistisk i form av “hur mycket kostar det?” (totalt ungefär 1,4 miljarder dollar och 60 miljoner dollar varje år i underhåll). Trots detta var det ett givande och lärorikt besök.

 

Anläggningen är uppbyggd av 66 stycken flyttbara paraboler utspridda över en 60 kvadratkilometer yta. Eftersom de är flyttbara kan de (möjligen inte överraskade) placeras överallt och genom en digital sammanlänkning skapas samma effekt som om de hade haft en 60 kvadratkilometer stor parabol. Imponerande att de kom på den genvägen i tid, om jag skulle ha varit projektchef skulle jag troligtvis varit halvfärdig med en gigantisk parabol, i betong.

 

En annan fråga vi hade var: ”varför placera detta mitt ute i Atacamaöknen?” Främst på grund av att den här platsen är väldigt torr, luftfuktigheten ligger oftast under 2 %, är den gynnsam för denna typ av forskning”. Vår guide, Thais, fortsätter: ”Det finns givetvis fler ställen som också lämpar sig bra, som till exempel Antarktis, men på grund av uppenbara logistiska skäl är det bättre att vara här i Chile…”.

 

Vår guide, Thais Mandiola, berättade att trots att anläggningen stod klar redan 2013 var det nu i somras de fick riktiga bostäder och inte längre behövde bo (och frysa) i de tillfälliga barackerna. Efter att ha tillbringat mer än en vecka i iskalla hotellrum här i Chile kan jag huttrandes förstå vad hon menade.

 

BRASILIEN

 

Mecka för kontorsguldet kaffe

 Brasilien, till ytan världens femte största land som framförallt exporterar guld och kaffe. Landet brottas med en allt mer tilltagande deflation som har gjort att den mycket utbredda korruptionen har kommit i ett nytt ljus. Den nuvarande presidenten Michel Temer är själv med i en korruptionsutredning. En utredning som vår Brasilienguide, Björn Larsson, inte trodde skulle ske om ekonomin hade gått lika bra som tidigare. Björn hängde med oss i Rio de Janeiro och såg till att vi efter alla studiebesök kom fram till Búzios.

 

Rio de Janeiro

 

Kommer fint folk också sent till Kristus?

Brasilienbesöket började med en topptur till ett av de nya sju underverken i världen: Kristusstatyn. Denna magnifika staty där fundamentet har kalksten från Limhamn i Sverige. Varför det just var tvunget att vara kalksten som var transporteras från Limhamn och inte från någon mer lokal inrättning föranleds av att den från Limhamn skulle tåla luftfuktigheten bättre. Det krävdes troligtvis en lika duktig försäljare att förankra den affären som för att sälja sand till Sahara, imponerande hur som helst.

 

Moderniserad lokaltrafik

Vi åkte vidare till den nyinrättade kollektivtrafiklinjen vilken är byggd med hjälp av den innovativa tekniken Veículo leve sobre trilhos (Lätt fordon på räls, eller Very light transport, VLT). Det är en blandning mellan en spårvagn (eftersom den går i stadstrafik) och en tunnelbana (eftersom den får sin el från spåret). Projektet byggdes för OS i Rio 2016, och sträckan valdes med omsorg eftersom den tidigare var kriminalt belastad till att numera vara turistvänlig.

VLT-tekniken används just nu här i Rio samt i Dubai, för att människor ska kunna passera över utan att gå en chockfull död till mötes finns ett system med energilådor i marken som enbart aktiveras när VLT-fordonet passerar över.

 

Utöver detta gavs en genomgång på ett digitaliserat sätt att mäta hur många som klev på VLT-linjen: en kamera i varje ingång registrerade alla ansikten på de personerna. Med hjälp av detta kunde företaget se hur stor grad av de som klev på som faktiskt betalade sin resa.

 

Du klarar dig ungefär tre dagar utan vatten

Under vår vistelse i Rio de Janeiro har vi faktiskt kunna dricka kranvattnet, som går ut till de 6,5 miljoner invånarna tack vare ett gigantiskt vattenreningsverk. Det är en enorm bedrift. 45 000 liter vatten renas per sekund och transporteras senare i ledningar över 60 km för att till exempel komma till vårt hotell vid Copacabana.

 

Efter den inledande genomgången (med en överbliven fika från en av de många grundskoleklasserna som varit på besök, bestående av kex med mjölkchokladdryck) fick vi en väldigt omfattande genomgång av den mekaniska, kemiska och biologiska reningen. Det är upplyftande att inse att viljan att ingående och engagerat förklara hur till exempel ett fosfortest görs praktiskt inte är unikt för svenska VVA-tekniker.

 

Studiebesöket fortsatte längre ut i systemet till en av stadens pumpstationer. Anläggningen vi besökte låg 60 meter över centrala Rio, vilket från vattenreningsverket blir 121 m över staden. Häpnadsväckande var att se att det inte fanns något parallellt system om det primära systemet skulle haverera. Svaret vi fick på frågan om det skulle hända var “då får vi laga det primära systemet”. Jag fann det märkligt att ett så här pass utbyggt system inte förstår sin egen sårbarhet.

 

De flesta dammarna brister inte

Vi besökte ett vattenkraftverk som tryggar elförsörjningen till de tre stora städerna Rio de Janeiro, Sao Paulo och Belo Horizonte. Verket skapar varje år ungefär 216 MWh el. Vi frågade föreståndaren (med bakgrund av att vi har laxtrappor i Sverige) hur de jobbade för att fiskar skulle kunna ta sig förbi dammen? Han svarade att “Fiskarna tar sig förbi turbinerna”. Det är möjligt eftersom rotorbladen snurrar med relativ låg hastighet och att bladens storlek var tillräckligt stora för att inte påverka fiskarna. Jag tror trots detta att det inte skulle ha gått hem i den svenska debatten.

 

Vidare berättade han om hur Brasilien arbetar för att säkra sin framtida elförsörjning och om de omdiskuterade byggnationerna av nya dammar i Amazonas. Han vittnade om att den enligt honom viktiga utbyggnaden bromsades av ett starkt opinionsmotstånd (jag antar att det rörde sig om den bagatellartade anledningen att skövlingen av regnskogen skulle ha en negativ påverkan på de inneboende redan utsatta eller utrotningshotade arterna) vilket gjorde att det svårt att locka internationella investerare.

 

Favelan

Vi träffades utanför hotellet vid klockan nio på morgonen för ett väldigt spännande besök i Favelan, som betyder kåkstad och är ett samlingsnamn på Rio de Janeiros ökända förorter. Det är ett besök som många av oss varit nyfikna på eftersom platserna beskrivit som otroligt kriminella och osäkra av media.

 

Områdena har inför OS 2016 genomgått en kalldusch för att råda bukt på kriminaliteten. En metod som den brasilianska polisen då började använda sig av är “pacificering”. Det innebär att polis och militär åker in i Favelan för att ta tillbaka området genom att gripa eller skjuta de uppenbart kriminella och därefter snabbt bygga en polisstation i området.

 

Den här metoden har mött väldigt mycket motstånd, sedan det påbörjades har över 100 poliser blivit dödade (och ett ovisst antal Favelabor). Anledningen till svårigheterna med pacificeringen är på grund av att det enbart finns två vägar in i området och vissa Favelor kan bebos av uppemot 250 000 människor. Sedan ska det inte försummas att trots att området blivit pacificerat är de fortfarande farligt att befinna sig i under kvällar och nätter; begreppet ”pacificerat” betyder framförallt att de kriminella inte går runt med vapen synligt under dagtid.

 

Under vårt besök var vi inne i två olika Favelor, en stor med över 200 000 invånare och en mindre, familjär, där alla kände varandra. Imponerande var att alla husen hade en behållare på taket som fylldes helt utan kostnad med dricksvatten från vattenreningsverket. En annan intressant detalj är att lägenheterna byggdes på varandra och till synes helt oberoende av runtomkringliggande lägenheter. Detta skapade en fantastisk arkitektur, där husen på ett bohemiskt vis lyfte sig i ett virrvarr av väggar, balkonger och oklara el-kopplingar. Det gav ett intryck av frihet, men som ingenjör funderade jag på hur det egentligen stod till med hållfastheten. Troligtvis inte så bra, men efter alla fel jag gjort på konstruktionstentamens är jag möjligen inte rätt person att kasta första stenen.

 

Resan

 

All den där tiden vi inte studerade

 

Flygplanets säkerhetsbälte är framförallt till för att förenkla identifieringen

Under resan var det många flygtimmar fördelade över åtta flygturer. Jag tyckte att de två häftigaste upplevelserna under dessa flygningar var att se fullmånen över Atlanten på väg till Brasilien och att kolla ner på de mäktiga bergskedjorna i Anderna. Jag hade sett filmen Alive som handlar om ett Rugbylag vars flygplan kraschar i bergskedjan och de som klarade sig tillbaka till civilisationen var tvungna att äta de omkomnas frusna kroppar för att överleva. Jag funderade hur jag själv skulle klara en liknande situation, speciellt när vi passerade genom turbulenta områden med regn och kompakta moln som stötvis lystes upp av blixtar. Det var härligt att landa.

 

Semesterparadiset Búzios

Den sista veckan under vår resa var vi i den fantastiska semesterorten Búzios. Vi tillbringade tiden med att besöka de många stränderna runt halvön, några i klassen gjorde till och med vissa tappra försök att lära sig surfa, medan vi andra hade fullt upp med att ta igen oss efter studiebesöken. Jag hörde rykten om att nattlivet var suveränt med flera pratvänliga krogar att besöka. Jag hörde speciellt talas om en drink som hette ”Caipirinha”; bestående av den inHEMSKA Cachaça-spriten (rom som blivit destillerad på färskpressad sockerrörssaft), på en bädd av frisk lime och is med en rejält tilltagen nypa socker. Det är givetvis ingenting jag har någon personlig erfarenhet av.

 

Maten, eller ”How much for den i mitten?”

Den för oss svenskar kända propagandan att ”Frukosten är dagens viktigaste mål!” är ingenting som har befäst sig i den chilenska folksjälen. Frukosten i Chile var under all kritik. Det blev avsevärt mycket bättre i Brasilien, där det till och med fanns bryggkaffe vid frukosten till skillnad mot Chile där det bara fanns snabbkaffe.

 

Luncherna och middagarna var mer experimentella. Chile utmärkte sig speciellt med sina fyllda bröd kallade ”Empanadas” och sin närhet till färsk fisk tack vare den långa kusten. Eftersom Chile är en av världens största exportörer av vin blev det ofta vin till maten. Brasilien erbjöd något av sin nationalrätt, en bön-köttgryta som hette ”Feijoada” och givetvis efterlängtat kaffe till efterrätten.

Ett nämnvärt exempel (på det negativa spektrumet) var den sista måltiden i Chile. Jag vet inte om de hade tagit återvinningen till nästa nivå, eller om det bara var en praktikant som hade tjuvrökt i kylrummet, men chokladpuddingen smakade som jag kan tänka mig att innehållet i en askkopp smakar. Jag som trodde Sverige låg i framkant vad gäller återbruk.

 

Klasskamrater

Det var en gång en något bortkommen person från landet som började studera i en mindre stad en dryg timme utanför huvudstaden. En klasskompis promenerar förbi hans garageuppfart en lördagsförmiddag och ser honom i full färd med att skruva av bilens extralysen.

 

”Varför skruvar du bort extraljusen?”

”Ska till Stockholm och mor säger de blir stulna.”

”Hur länge ska du stanna?”

”Ska bara åka igenom.”

 

När jag, Niklas, kommit tillbaka efter den här resan kan jag känna igen mig i både personerna i ovanstående historia. När jag åkte var jag den bortkomna och kom tillbaka som klasskompisen. Många av de sakerna jag hade hört innan jag åkte iväg hade gjort mig väldigt uppskrämd. Allt ifrån att bli rånad mitt på ljusa dagen av någon med machete, till att alla märkliga sjukdomar jag kunde få, speciellt av mygg. Trots alla mina förutfattade meningar kom jag till välkomnande länder, med mycket kultur och värme. Jag blev inte rånad, jag såg inte ens någon machete i ett skyltfönster. Jag har inte heller drabbats av någon sjukdom som gjort att jag dött – ännu. Det här kan givetvis bero på att jag inte såg hela bilden och enbart rörde mig på rätt ställen, förhoppningsvis har jag i så fall samma tur nästa gång jag besöker Sydamerika.

 

Det är dock inte på grund av att mina förutfattade meningar inte stämde som gör att jag kommer tillbaka förändrad. Den största anledningen är att jag fick se en ny verklighet, kontrasterna mellan de enorma fattiga kåkstäderna i förorterna, till de nybyggda och moderna skyskraporna. I Chile kunde dessa ligga bredvid varandra och det var någonting som jag som svensk inte var van vid. Detta gav mig nya perspektiv och en förståelse för vad det är vi ingenjörer kan vara med och förändra.

 

Vi kände varandra när vi åkte iväg, jag är säker på att det var fler än jag som kände oss bortkomna och när vi kom tillbaka, återvände vi alla som klasskamrater som i alla fall förstår att extraljusen inte kommer bli stulna vid ett rödljus i Stockholm.

 

Niklas Törnå, Världsreporter